Vardagslivsreportage inrikes 2025

VINNARE: Magnus Wennman / Aftonbladet

Motivering:
Med en varm hand i vår får vi följa med fotografen in i något av det många fruktar mest men som är närvarande i varje människas liv. Med sitt mjuka bildspråk förmedlar fotografen det hårda beslut som fattats i en lägenhet på Södermalm. Han tar oss nära och låter Annika berätta sin viktiga historia utan fotografiskt effektsökeri. Hans respektfulla blick för detaljer driver reportaget framåt och det svåra känns inte svårt med hans blick. En känslosam skildring som berör det allra innersta och som sätter fingret på frågan om vårt eget liv bara är vårt eget att bestämma över. Allt samlat i en skör kropp med en stark osentimental vilja.
 

Annika ska svälja 77 piller som hon har samlat på sig, då bör hon dö snabbt och slippa en utdragen svält. För Annika handlar det om rätten att få dö på sina egna villkor. Hon hoppas att om hon visar vilket lidande hon tvingas gå igenom så ska politikerna lyssna från andra sidan graven. Ett sista vrål från en död kvinna.
På köksbordet står tre små glas. Annika fyller dem med pillren som hon samlat på sig.
En torkad bukett blommor står i fönstret i Annikas kök.
Annika äter en semla i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. ”Det är inte så att jag absolut vill dö, utan det är det att jag vill inte leva ett liv som är ovärdigt att leva.”
Annika bläddrar igenom gamla fotoalbum. En del minnen är mörka. Som när hennes pappa tog sitt liv.
De senaste åren har sjukdomarna hopat sig. Under hösten fick Annika reda på att tumören i urinblåsan kommit tillbaka.
Ingen av de sjukdomarna Annika har kommer döda henne den närmaste tiden. Men i den mån de kan behandlas så kommer det vara utdraget, smärtsamt och – framför allt – tröttsamt.
Utanför Annikas fönster ligger Årstaviken.
Annika vill gärna klippa sig innan hon dör. Idén om att hon ska vänta för länge, kollapsa och mot sin vilja hamna på sjukhus eller vårdhem skrämmer henne.
Annikas sista kväll i livet har hon tänkt över allt mer. ”Vi ska duka upp ostar och några flaskor riktigt bra rödvin. En vill gärna ha champagne, så det får vi ordna också.”
På Alla hjärtans dag svalde Annika 77 piller och somnade. Hon fick som hon ville.
Annika ville att hennes aska skulle spridas i havet utanför Mölle. Urnan är gjord av sammanpressad sand. Den flyter en liten stund innan sandkornen lossnar och singlar ned mot botten.

2:A PRIS: Andreas Bardell / Aftonbladet

3:E PRIS: Thomas Karlsson / Dagens Nyheter

Tomas, 53 år, valde att lämna samhällets brus för stillheten i Vinterskogen. ”Jag är inte här för att världen svek mig. Jag valde detta själv.”
Tomas ville själv lämna samhället. Kliva av. Om han verkligen ville skulle han kanske kunna ordna med bostad. Men han önskar sig inte tillbaka till sitt gamla liv.
Tältet är rest på en klipphäll omgiven av träd som skyddar mot vinden. Hans dagar går numera ut på att reglera kroppsvärme och hunger.
På morgonen tar han bussen till Tumba centrum för att ladda mobilen. Den behöver han för att sköta den kontakt han fortfarande måste ha med omvärlden. Ett par gånger i veckan tar han bussen till vårdboendet och hälsar på sin mamma.
Tomas är barfota och vintersnön smälter på hans smutsiga fötter när han minns tillbaka. Han arbetade med mode, vilket innebar resor, möten, after work med arbetskamrater.
Han lagar ett mål mat om dagen, som han sköljer ner med några öl. Påfallande ofta blir det chorizo han värmer på en hemmasnickrad anordning i tältet. Det gäller att vara tålmodig.
Tomas är ingen av alla hemlösa där en serie olyckliga omständigheter gjort att de hamnat på gatan efter ett liv kantat med missbruk eller alkoholism.
Han har inte duschat på två år. Det finns en sjö i Vinterskogen, men han känner olust av att gå dit, vill inte riskera att visa upp sin smutsiga kropp för främlingar eller barn.
Tomas besöker ibland Grödinge kyrka där han tänder ljus för de som lämnat honom.
Framtiden är överlag svår att prata om för Tomas. Vad händer när hans mamma dör? Då hans sista viktiga band till samhället klipps av.
Skärgårdsfiskaren Anders Jansson ger sig ut i gryningen i Stockholms södra skärgård, i samma vatten där hans far och farfar en gång fiskade. I dag är han ensam yrkesfiskare kvar i trakten.
Abborren, en gång vanlig i skärgårdens nät, har blivit allt mer sällsynt. Denna morgon får Anders tio abborrar på tio nät. För några år sedan kunde han komma hem med hundra stycken.
Anders bor i barndomshemmet, byggt av farfadern 1912. Fisket har gått i arv i generationer, men under hans livstid har havet förändrats drastiskt.
Anders krånglar av sig de blöta kläderna. Han berättar att de förr kunde få upp till 500 kilo strömming per natt under den här tiden på året. Men efter hand blev fångsterna allt sämre.
Trots decennier av försämring finns ett svagt hopp. Forskare har sett fler nykläckta strömmingslarver i området, efter att det storskaliga fisket tillfälligt dragit sig österut.
Fiskodlingen blev enda vägen till slut. Utan sina utfodrade regnbågslaxar hade ekonomin inte gått runt. Men det var en sistahandslösning.
När fångsterna minskade byggde Anders en liten odling för regnbågslax, för att dryga ut inkomsterna.
När Anders började fiska på 1970-talet stod strömmingen för nästan hela fångsten. I dag har han nästan helt tvingats sluta med strömmingsfisket.