Porträttreportage 2023

VINNARE: Meli Petersson Ellafi/Expressen/Frilans

Motivering:
Fotografen har fått tillträde till en sfär som sällan belysts i medierna. Genom ett poetiskt och drömskt bildspråk avtäcker fotografen en historia som i verkligheten är allvarlig och nådelös. Trots frånvaron av ansikten känner vi en påtaglig närhet till berättelsen. Det är en utmanande uppgift, navigerad med en blandning av empati, social kompetens, fördjupning och formmässig variation, vilket skapar en berättelse rik på både emotionellt djup och fotografisk nyans.

Tjejerna och gängen Emma och Natalie är två tonårstjejer som bor i en Stockholmsförort. De lever i en värld där våldet, vapnen och drogerna har blivit vardag. På sociala medier kan de följa mord och misshandel i realtid. Allt läggs upp filterlöst. Tjejerna som rör sig i gängmiljö har länge gått under polisens radar. – Man kan vara en del av det där livet mer eller mindre utan att man tänker på det eller reflekterar över det. Man får känslan av att man blir deras prinsessa, man överöses med presenter, gåvor, men egentligen är man bara en accessoar. Tjejerna blir köpta vilket senare leder till att de ska gå ärenden, berättar Emmas mamma Sara. Emma och Natalie har vid flera tillfällen blivit tillfrågade av killar de känner om de kan lura killar från rivaliserande gäng till olika platser så att de kan hota, misshandla eller döda dom. * Emma och Natalie heter egentligen något annat. Natalie ställer sig och röker en e-cigarett vid en av platserna där hon och Emma brukar gå för att fördriva tiden. ”Här är det alltid viktigt vart man bor. När vi rör oss mellan de olika områdena får vi alltid frågan var vi bor för att de ska se om du är på fel plats”, säger Natalie. I förorten där hon bor är det två olika gäng som har hamnat i konflikt med varandra, det är de som styr vart de får gå eller ej.
Natalie tar handen på Emmas axel när de röker och pratar om det senaste som hänt i området och vilken sida som verkar ha övertaget i konflikten. Emma har alltid känt sig trygg i området där de bor och har aldrig känt sig rädd för att råka illa ut. ”De är snälla människor som har hamnat snett, men som gör fel val. Jag ser inte det farliga i situationer”, säger Emma.
Emma och Natalie går till en gångtunnel i området dit de brukar gå för att fördriva tiden. ”Det är ofta tjejerna som har skiten på sig i stället för killarna. Som gömmer drogerna i underkläderna, för som tjej blir man inte lika visiterad som killarna. Tjejerna används ofta som spejare, vakter när killarna ska göra något dumt”, säger Emma.
Emma tar en promenad i kylan ner mot vattnet, det doftar vattenmelon och bubbelgum från e-cigaretten som hon röker. Emma berättar om första gången gängkillarna bad henne om en tjänst. Det var på skolgården under en av få dagar under högstadiet som hon faktiskt var i skolan. De ville att hon skulle locka en av deras rivaler till en plats där han skulle skjutas. ”Jag skulle få 30 000 om jag lurade honom till en speciell plats så de kunde skjuta honom. Där och då vågade jag inte säga nej”, säger Emma.
Emma sover i sin säng med sin hund som ständigt vakar vid hennes sida. Emma kommer hem sent på nätterna och sover oftast hela dagarna. Emmas bakgrund är komplex: En adhd-diagnos sedan tredjeklass, psykisk ohälsa sedan ett flertal år tillbaka, en historia av både drogmissbruk och flera fosterhemsplaceringar. Hennes mamma säger att så fort hon ifrågasatte dotterns umgänge eller vart hon skulle så försvann Emma hemifrån, ibland var hon borta i flera dagar.
Emma sätter sig på klipporna vid vattnet för att ta några bloss på e-cigaretten. För Emma, som i dag är 15 år, är gangsterlivet som grabbarna sjunger om i raptexterna en del av vardagen. Hon har själv aldrig sett sig som en del av gängen, men i verkligheten där ute kan gränserna vara suddiga och rollerna inte alltid uttalade.
Emma och hennes mamma Sara kramas hej då innan Emma går vidare för att träffa några kompisar. ”Jag har länge ropat efter hjälp för min hemmasittande dotter ska få tillräckligt med stöd för att kunna gå tillbaka till skolan. Men man blir inte lyssnad på som förälder. Det ska inte behöva gå så långt att barnen börjar ta droger och hamnar i fel umgänge innan myndigheterna griper in”, säger Sara.
Natalie sitter i ett trapphus och röker på e-cigaretten som hon alltid har med sig. ”De vill använda oss som lockbeten. Antingen att vi ska få killen vi ska lura att tro att vi är intresserade av dem, eller så ska vi spela offer… säga att vi har det jobbigt hemma och frågar om de ska ses och prata”, säger Natalie.
Emma och Natalie brukar åka högst upp i ett höghus i området där de bor. Där sätter de sig på ett av trappstegen som leder upp mot taket, för att få vara i fred. ”De har säkert suttit här och delat upp drogerna”, säger Emma och pekar på en påse med rester av kokain i.
I ren tristess börjar Natalie leka med en flaska handsprit, hon häller handsprit på handen och tänder på. Natalie berättar om en kompis som gick med på att goa, alltså locka en kille till en plats där han skulle skjutas. ”Hon lurade ut någon från den andra sidan. Nu har hon ett pris på sitt huvud på 50 000 kronor”, säger Natalie.

NOMINERADE:

Anna-Karin Nilsson/Expressen/Frilans

Anna-Karin Nilsson/Expressen/Frilans

Köttkvarnen i öst sväljer soldaterna hela och spottar ut resterna. Sårade utan armar och ben, med granatchockskador och svåra psykiska besvär kommer hem på en bår om de har tur. I reportaget följs sårade soldater på vägen hem från fronten. Om de tillfrisknar kommer de att bli tillbakaskickade. Soldaten på en ambulansbuss på väg från fronten har en stund innan amputerat sitt högra ben.
När vi först träffas är han i plågor, med splitterskador i armar och ben, men efter en stunds smärtbehandling orkar soldaten till och med sätta sig upp i ambulansen en stund.
Smärtlindring är en bristvara i Ukraina, men för att klara den skakiga färden på ambulansbussen får de skadade rejält med ketamin.
De psykiska skadorna är ännu vanligare än de kroppsliga. Många drabbas av PTSD.
Att skadas innebär också att slippa kriget. Därför är många soldater glada när de lämnar fronten trots att de sårats.
En dålig blodstoppare har inte lyckats rädda soldatens ben. Nu återvänder han hem för den långa vägen tillbaka till livet igen.
Flera gånger har soldaten Leo sårats i kriget. För några timmar sedan fick han granatsplitter i ögat. På ambulansbussen är det fullt, så han somnar utmattad på en stol.
Smärtan från de krossade benen är enorm. Soldaten vaknar upp till ljudet av sirener på ambulansbussen han transporteras i från fronten, ett rullande akutsjukhus i miniatyr som håller patienterna vid liv tills de kommer till ett större sjukhus.
Krigets kvinnor är en reportageserie som porträtterar kvinnor som lever med krigets konsekvenser i Ukraina. Bilderna är tagna under en 300 mil månadslång resa genom Ukraina hösten 2023. Kvinnornas berättelser bär på mörker och förtvivlan, men också hopp och kärlek. Det finns en vardag i krig, den liknar bara ingen annan. Den första bilden visar stridssjukvårdaren Iryna, som sätter livet på spel varje dag genom att åka ut på slagfältet och hämta döda och sårade.
Sexuella övergrepp, tortyr och dagliga trakasserier. Lyudmila Huseynova väger 39 kilo när hon släpps ur Vladimir Putins skräckfängelse i Donetsk. Med sig ut fick hon sina 17 dagböcker som har en notering för varje dag av de 1 105 dagarna i rysk fångenskap mellan 2019–2022.
Det var en vanlig arbetsdag i april när Tetiana, 71, träffades av en rysk missil. – Jag hann bara se en blixt. Sen såg jag att mitt ben i princip var borta. Tetiana var torgförsäljare i den lilla leksaksaffären på marknaden i småstaden Ukrainsk nära fronten i Donetsk. Missilattacker kommer oväntat, och det finns sällan chans att hinna till ett skyddsrum. Så vanligt är det med larm i de mer utsatta regionerna i öst att människor uppnått någon slags likgiltighet när larmen börjar tjuta.
I en hemlig gammal fabrikslokal i en av Kievs förorter sitter mattebegåvningen Mariya Ryabtseva, 16, och bygger kamikazedrönare på fritiden. Skolflickan försöker knäcka koden som tar dem obemärkt förbi ryska fiendelinjer.
Yana Gava Oleksandrivna, 37, bär andras barn för sina egna barns skull. Under pandemin, och nu, under kriget. Det här är hennes andra surrogatgraviditet. Pengarna som hon får, 30 000 dollar, ska hjälpa familjen till ett bättre liv.  Kriget har inte stoppat Ukrainas babyfabriker, bara ökat pressen på mammorna.
Veterankvinnorna i Kiev jobbar frivilligt varje dag med att virka kamouflagedräkter för att skydda sina anhöriga som är ute och krigar i fält. Det grön-bruna kamouflagenätet tar Tanya Pankova, tillsammans med dem andra kvinnorna, en vecka av träget virkande.
Alisa Kostyuk, 8, trampar sin rosa cykel genom ruinerna av staden Svyatohirsk, en gång ett populärt turistmål. Det finns ingen i Alisas egen ålder att leka med. Härifrån flyttades barnen för att det var för farligt att stanna.
Vid en symaskin i en ateljé i Kiev syr Tetiana, 43, unformer för kvinnliga soldater. Det tar knappt två dagar att tillverka en komplett utrustning för en soldat, och då jobbar hon ändå snabbt. På de kvinnliga soldaterna sitter uniformerna illa och Arméns egna textilfabriker syr enbart för män.
Det lilla sken som letar sig in i den ortodoxa katedralen i Kiev lyser upp flickvännen Melanie och mamma Liliya som tar ett sista farväl av stridspiloten Andrij Pilsjtjykov, som begravdes med stängd kista. Han dog i en flygkrasch den 25 augusti. Andrij, 30, var verklighetens Ghost of Kiev, stridspiloten som skyddade landet mot ryssarna.
Alaska klarar att hålla lugnet i de mest pressade situationer. Hon har överlevt ryska missiler mer än en gång, den senaste gav henne ett skadat ben som kanske inte kommer att bli bra. Hon fortsätter ändå att jobba vid fronten. – Om jag dör på slagfältet hoppas jag komma till Valhall. Där skulle jag umgås med Oden och de andra krigarna, säger Alaska.