Porträttreportage 2020

Vinnare

Andreas Bardell (Aftonbladet)

Motivering:
Trötta, slitna ansikten med avtryck av de skyddsmaskerna som sjukvårdspersonalen är tvungna att använda för att beskydda sig själva för det lömska viruset. Fotografen har på ett väldigt enkel men ärligt och okonstlat sätt skildrat vardagen av sjukhuspersonalen genom deras uttryck och de spår som är kvar efter striden de befann sig i bara några minuter innan fotograferingen.

Andreas Bardell (Aftonbladet)

  • Fårorna i ansiktet lägger sig djupa och röda. Märken som knappt hinner försvinna, innan de är tillbaka igen. Under större delen av 2020 kämpade och kämpar Sverige mot coronaviruset. Och i frontlinjen står vårdpersonalen. För dem är det inte bara den livsviktiga skyddsutrustningen som sätter sina spår.
  • ”Det som satt djupast spår är skräcken i en patients ögon när personen kördes in på intensivvårdsavdelningen för intubation. Familjen var då helt ovetandes om det akuta, försämrade tillståndet.”
  • ”Jag kommer ihåg en dag när jag bara bröt ihop och grät. Efter flera dagar med avlidna patienter så ser jag hur mina kollegor kämpar med hjärt- och lungräddning på en svårt sjuk patient. En patient som jag själv vårdat i flera dagar.”
  • ”När jag blev tillfrågad om jag ville hjälpa till på intensiven så hade jag ingen aning om vad som väntade. Första dagen började med att det var två hjärtstopp på samma sal nästan samtidigt. Det var efter det som jag förstod hur sjuk kroppen blir.”
  • ”Det som tynger mig mest är känslan precis innan man ska söva någon och ta med patienten till intensivvårdsavdelningen. Känslan när man bett personen ringa sin familj. Då växer en klump i magen, man vet att det kan vara sista gången de pratar.”
  • ”Jag kommer aldrig att glömma en dag då det i en sal låg två patienter som vi vårdade för covid-19 och båda fick hjärtstopp samtidigt. Efter den händelsen förstod jag verkligen hur allvarligt läget var.”
  • ”Det som berört mig mest var på ett möte när en läkare berättade att vi måste vara beredda på att vänner och släktingar kan dö i den här sjukdomen. Då förstod jag hur allvarligt det kunde bli.”
  • ”Att se hur patienten från en sekund till en annan blir akut sjuk, inte får någon luft och skräcken i deras blick samtidigt som jag känner att jag inte kan hjälpa dom så mycket som jag vill.”
  • Jag minns en dag i slutet på april. Jag kom tillbaka från en föräldraledighet som varat i sex månader, men min arbetsplats var inte densamma som jag lämnat ett halvår tidigare. Jag fick direkt en gasmask jag skulle arbeta i.”
  • ”I början var jag rädd för att möta denna okända ’fiende’. Vi visste inte så mycket om den och dess påverkan på kroppen, hur den skulle bete sig mot oss eller hur sjukdomsbilden skulle utveckla sig. Kommer den att följa med mig hem till min familj?”