Årets Fotograf 2023

VINNARE: Meli Petersson Ellafi/Frilans

Motivering:
Personerna i serierna känner så pass stort förtroende för fotografen att de tillåter sig själva visa sig sårbara i en miljö där attityd är allt. Fotografen har med enorm närvaro, respekt och empati lyckats gestalta en tillvaro vi sällan får insyn i.

Natalie tar handen på Emmas axel när de röker och pratar om det senaste som hänt i området och vilken sida som verkar ha övertaget i konflikten. Emma har alltid känt sig trygg i området där de bor och har aldrig känt sig rädd för att råka illa ut. ”De är snälla människor som har hamnat snett, men som gör fel val. Jag ser inte det farliga i situationer”, säger Emma.
Emma och Natalie går till en gångtunnel i området dit de brukar gå för att fördriva tiden. ”Det är ofta tjejerna som har skiten på sig i stället för killarna. Som gömmer drogerna i underkläderna, för som tjej blir man inte lika visiterad som killarna. Tjejerna används ofta som spejare, vakter när killarna ska göra något dumt”, säger Emma.
Emma tar en promenad i kylan ner mot vattnet, det doftar vattenmelon och bubbelgum från e-cigaretten som hon röker. Emma berättar om första gången gängkillarna bad henne om en tjänst. Det var på skolgården under en av få dagar under högstadiet som hon faktiskt var i skolan. De ville att hon skulle locka en av deras rivaler till en plats där han skulle skjutas. ”Jag skulle få 30 000 om jag lurade honom till en speciell plats så de kunde skjuta honom. Där och då vågade jag inte säga nej”, säger Emma.
Emma sover i sin säng med sin hund som ständigt vakar vid hennes sida. Emma kommer hem sent på nätterna och sover oftast hela dagarna. Emmas bakgrund är komplex: En adhd-diagnos sedan tredjeklass, psykisk ohälsa sedan ett flertal år tillbaka, en historia av både drogmissbruk och flera fosterhemsplaceringar. Hennes mamma säger att så fort hon ifrågasatte dotterns umgänge eller vart hon skulle så försvann Emma hemifrån, ibland var hon borta i flera dagar.
Emma sätter sig på klipporna vid vattnet för att ta några bloss på e-cigaretten. För Emma, som i dag är 15 år, är gangsterlivet som grabbarna sjunger om i raptexterna en del av vardagen. Hon har själv aldrig sett sig som en del av gängen, men i verkligheten där ute kan gränserna vara suddiga och rollerna inte alltid uttalade.
Emma och hennes mamma Sara kramas hej då innan Emma går vidare för att träffa några kompisar. ”Jag har länge ropat efter hjälp för min hemmasittande dotter ska få tillräckligt med stöd för att kunna gå tillbaka till skolan. Men man blir inte lyssnad på som förälder. Det ska inte behöva gå så långt att barnen börjar ta droger och hamnar i fel umgänge innan myndigheterna griper in”, säger Sara.
Natalie sitter i ett trapphus och röker på e-cigaretten som hon alltid har med sig. ”De vill använda oss som lockbeten. Antingen att vi ska få killen vi ska lura att tro att vi är intresserade av dem, eller så ska vi spela offer… säga att vi har det jobbigt hemma och frågar om de ska ses och prata”, säger Natalie.
Emma och Natalie brukar åka högst upp i ett höghus i området där de bor. Där sätter de sig på ett av trappstegen som leder upp mot taket, för att få vara i fred. ”De har säkert suttit här och delat upp drogerna”, säger Emma och pekar på en påse med rester av kokain i.
I ren tristess börjar Natalie leka med en flaska handsprit, hon häller handsprit på handen och tänder på. Natalie berättar om en kompis som gick med på att goa, alltså locka en kille till en plats där han skulle skjutas. ”Hon lurade ut någon från den andra sidan. Nu har hon ett pris på sitt huvud på 50 000 kronor”, säger Natalie.
Tjejerna och gängen Emma och Natalie är två tonårstjejer som bor i en Stockholmsförort. De lever i en värld där våldet, vapnen och drogerna har blivit vardag. På sociala medier kan de följa mord och misshandel i realtid. Allt läggs upp filterlöst. Tjejerna som rör sig i gängmiljö har länge gått under polisens radar. – Man kan vara en del av det där livet mer eller mindre utan att man tänker på det eller reflekterar över det. Man får känslan av att man blir deras prinsessa, man överöses med presenter, gåvor, men egentligen är man bara en accessoar. Tjejerna blir köpta vilket senare leder till att de ska gå ärenden, berättar Emmas mamma Sara. Emma och Natalie har vid flera tillfällen blivit tillfrågade av killar de känner om de kan lura killar från rivaliserande gäng till olika platser så att de kan hota, misshandla eller döda dom. * Emma och Natalie heter egentligen något annat. Natalie ställer sig och röker en e-cigarett vid en av platserna där hon och Emma brukar gå för att fördriva tiden. ”Här är det alltid viktigt vart man bor. När vi rör oss mellan de olika områdena får vi alltid frågan var vi bor för att de ska se om du är på fel plats”, säger Natalie. I förorten där hon bor är det två olika gäng som har hamnat i konflikt med varandra, det är de som styr vart de får gå eller ej.
Saga ringer sin vän Burre efter minnesstunden den 4 april 2023 i Vällingby. Saga saknar sin vän. ”Hon var alltid så glad och snäll. Jag minns så tydligt första gången jag träffade henne, hon hade en blommig klänning på sig och hon omfamnade mig med sådan värme fast än vi aldrig träffats förut”, säger Saga.
Saga
Denise lärare kommer fram till henne och frågar hur hon mår under lektionen den 25 september, 2023, i Vinsta grundskola västra. Denise är 15 år och går i klass 9b, hon får extra stöd så att hon ska klara av att få godkänt i grundämnena.
Saga och Denise väntar på hissen i ett av höghusen i Hässelby den 22 februari, 2023. De åker ofta upp till högsta våningen och röker när det är för kallt för att vara ute. Där kan de ibland hitta spår efter gängen som förvarar sina droger där.
Saga visar en av sina teckningar när hon sitter och sminkar sig på sitt rum i Hässelby den 4 april 2023. Förr ritade hon mycket, nu gör hon det aldrig längre.
Denise tar en paus i sin vanliga sminkrutin och gosar med sin hamster Puff innan hon ska gå ut och träffa kompisar den 23 september, 2023 i Hässelby. Denise bor med sin mamma, lillasyster och storebror i en lägenhet i Hässelby.
Saga går ut och tar en promenad i vinterkylan med sin vän Denise den 22 februari, 2023 i Hässelby. För några månader sen dog Sagas pappa. De har inte haft kontakt på flera år, men hon har alltid tänkt att hon skulle ta upp kontakten med honom när hon fyller 18. Hennes pappa missbrukade droger och alkohol under hela hennes uppväxt. Tillslut var det inte hållbart och Denise mamma Kattis fick ensamvårdnad om henne och hennes fyra syskon.
Sagas lillasyster försöker väcka Saga när deras mamma ringer för att säga att det är dags att gå upp den 4 april 2023, i deras lägenhet i Hässelby. Saga är 16 år gammal och hon har inte gått i skolan på över 2 år. Hon kommer ofta hem sent på kvällarna och går upp på eftermiddagen för att sedan gå ut och träffa kompisarna efter de slutat skolan.
Saga sitter på sitt rum och tittar in i spegeln. Det är den 4 april, 2023 och hon ska snart gå på sin väns minnesstund. Hennes vän dog i en mordbrand i Alby i början av mars 2023.
Denise går runt i sitt rum och väntar på att sminket ska sätta sig den 23 September, 2023, i Hässelby. Hon ska snart åka in till T-centralen för att möta upp några kompisar som hon lärt känna via TikTok.
Denise och hennes två kompisar Oromiya och Marella sitter på en av de stora betong lejonen vid Sergels Torg, den 23 September 2023. De vet inte vad de ska göra, det är inget som händer och centrumet där de brukar vara är stängt. Men de tycker att det är skönare att vara i stan istället för hemma. Här kan dom röra sig fritt utan att bli tillsagda av gängmedlemmar vart dom får vara eller inte. Här får de vara i fred.
Många vänner kom till minnesstunden för att säga farväl till deras vän den 4 april, 2023, i Vällingby. Sagas vän Angelica har anordnat en minnesstund för deras vän som dog i en mordbrand i Alby i början av mars. Attentatet var riktat emot en person som hade kopplingar till Rawa Majid även kallad ”Kurdiska räven”.

NOMINERADE:

Paul Hansen/Dagens Nyheter

Det ryska anfallet mot Ukraina fortsätter. Människor dödas varje dag. Läget kring staden Bakhmut är särskilt besvärligt. Ukrainska arméns artilleri gör sitt yttersta för att hålla ryssarna stången. Kriget i Ukraina kretsar mycket kring indirekt eld. Kanonerna kallas för ”Krigets Gudar” och de eldleds ofta via spaningsdrönare som skickar koordinater till artilleristerna. När skotten gått iväg är det bråttom. Ryssarnas anti-artilleri radar och drönare är högaktivt och moteld kan komma vilken minut som helst.
Sextionioåriga Natalja Bilousova evakueras från staden Kherson med tåg av Röda Kors-personal. Hon skadades i ena benet när hon stod hemma och tvättade och en rysk granat briserade. Hon tas till det lokala sjukhuset i staden Vinnytsia där hon får bättre vård och är säkrare. De ryska trupperna beskjuter Kherson dagligen och civila skadas och dödas varje dag.
Tetiana Shapir gör husesyn efter det ryska sabotaget av Nova Kachovka-dammen som orsakade en katastrofal flodvåg. När det var som värst stod vattennivån strax under takhöjd och huset är i stort sett helt förstört. Hon är förtvivlad, de ukrainska myndigheterna har ingen möjlighet att finansiera ett nytt hus och familjen är ruinerad.
Lycka är när mormor Tatjana tar hem en ballong från arbetet. Bucha, och speciellt Jablunska gatan, drabbades mycket hårt av de ryska truppernas anfall och ockupation. Flera hundra civila invånare dödades. När femåriga Dana fyller lägenheten i Kiev med skratt känns fronten i ett slag mycket avlägsen.
Ivan Shulha dödades för en vecka sedan vid fronten. Nu är han hemma i Kiev igen och läggs till sista vilan av hustrun Anastasia och hans nioåriga son Nazar. Anastasia har lagt ett kärleksbrev i sin avlidna makes hand och hon kramar den när vänner, soldatkollegor och familj defilerar vid hans kista som står mitt på Självständighetstorget i Kiev.
Den forna elitsoldaten Serhij går fram och tillbaka, fram och tillbaka. I korridoren på rehabiliteringsavdelningen blir det mängdträning i att På sjukhuset för krigsskadade i västra Ukraina vårdas människor utan några ben eller armar, eller utan delar av ben, armar, händer, ansikten eller ögon. Alla har de fått sina kroppar förstörda ute på slagfältet, och nu håller de på att lära sig att fungera någorlunda igen, med hjälp av olika proteser.
Striderna vid fronten kring byn Kreminna intensifieras. ”Vinster eller förluster är för generaler. För soldaten gäller det livet.” Den ukrainska officerens ord möter handfast verkligheten när allt fler skadade börjar anlända till förbandsplatsen. Den skadade mannen går med mödosamma steg från bilen som evakuerat honom från fronten. Sjukvårdsgruppens chef Roman håller droppet högt när soldaten leds till ambulansen för vidare transport till sjukhuset. Ett befäl kontaktar Roman för att se hur det gick för soldaten. Roman är lättad. “Det var inte hans tur att dö i dag.”
Den slitna granatkastaren är flitigt använd. Rekordet under en dags eldgivning är 180 granater. Slava hämtar med jämna mellanrum nya projektiler medan befälet Robin koordinerar. Mynningsflamman får dagsljuset att blekna för en tusendels sekund och tryckvågen gör att allt löst studsar till.
Döden i skyn. Det finns ögon överallt. Drönarnas högupplösta kameror på ibland flera hundra meters höjd är ett fruktat vapen. Drönarna är inte bara en spaningsresurs, de kan även släppa egna sprängladdningar. Artilleristerna håller utkik efter ryska drönare medan de förbereder sin egen kanon för avfyrning.
Alla soldater röker, även de som vanligtvis inte röker. För Svjatoslav Tjernetskyj och de andra skadade soldaterna är det mest besökta rummet den lilla tvättstugan som även fungerar som rökruta. Det är tusentals soldater som har mist armar och ben i kriget. På sjukhusets avdelning för amputerade finns 40 bäddar, och när någon skrivs ut anländer omedelbart en ny.
Byn går man ur huse för att hedra Oleksandr Sjysjkin när begravningskortegen anländer till hembyn Boryslav. Kyrkogården i byn har en särskild avdelning för de stupade i kriget. I täten kör en polisbil med blinkande ljus, sedan en svart van prydd med texten ”Hjältar Dör Aldrig” på ukrainska, därefter en rad civila bilar samt en buss, alla med sina varningsblinkrar påslagna och många prydda med den ukrainska flaggan. En son har kommit hem.
Oleksandr Sjysjkins mamma Lida tröstas vid kistan av släkt och vänner. Den lilla kyrkan i byn Boryslav är till brädden full med människor som slutit upp för att hedra hennes son. Den 26 januari befann han sig Oleksandr på Kreminnafronten. Den ryska beskjutningen var oerhörd. Oleksandr ringde till sin mamma, Lida. ”Mamma, ”det verkar som om jag inte kommer att överleva detta.” En timme senare var han död.
Det är fyra dagar sedan Hamas attackerade södra delan av Israel, dödade fler än 1200 personer och kidnappade 240 som de med våld förde med sig in i Gaza. Två unga kvinnor tar skydd när Hamas skjuter raketer in mot Israel. En av dem faller i hulkande gråt. Det israeliska luftvärnet skjuter ner flera av raketerna med öronbedövande dån ovanför våra huvuden.
Kibbutzen Beeri, nära Gaza. Kropparna är borta, men de blodiga fotspåren finns kvar. Förödelsen i Be’eri kibbutzen är svår att ta in. Bevisen och vittnesmålen från det dödligaste attentatet mot judar sedan Förintelsen är överväldigande. Ögonblick av brutalitet har fryst scenen till ett grymt stilleben. Barnrummet med våningssäng och leksaker som är täckt av blod.
Kibbutzen Gan Handarom, nära Gaza. Dasi Halevi är otröstlig. Hennes son Aviad begravs idag. Sida vid sida med sin barndomsvän Zur Saidi. De var oskiljaktiga sedan första klass. Vart den ene gick, gick även den andre. De var på dansfestivalen när Hamas sköt dem båda. Aviad lyckades ringa hem, berätta vad som hänt och var han var. Han vädjade om hjälp men de förblödde båda innan hjälpen kom. De blev tjugosex år gamla.
På motorvägen utanför Ashkelon, en mil från Gaza, ligger en död kropp. Lemmarna som sticker ut från ett vitt lakan någon har försökt täcka liket med är uppsvällda och omsvärmade av flugor. ”Din jävel”, säger en man innan han tar en mobilbild av den döda kroppen som tillhör en av Hamas utsända terrorister. Mannen kom upp från en tunnel på söndagen och hann avlossa sitt vapen innan israeliska soldater sköt ihjäl honom.
Svägerskorna Miriam Sapir och Suzanne Sapir har tillsammans med något tusental människor, samlats utanför det israeliska parlamentet Knesset. När namnen på de döda listas på en projektionsduk stannar tiden till. Uppåt 1200 israeler mördades.
Palestinska grupperingar utlyste ”En dag av vrede” och det blev sammandrabbningar i bland annat Bethlehem. En grupp unga män posterade sig i mitten av vägen, satte eld på bildäck och började kasta sten mot en militärpostering något hundratal meter bort. Innan dagen var över hade tre av dem skjutits ner och en dödats. Spänningarna på Västbanken ökar varje dag.
Ramallah. Han blev den sista som sköts denna dag. Han träffades i benet och kryper mot hjälpen. En sjukvårdare rusar fram för att få honom ur skottlinjen och in i ambulansen. När han lyfts in skriker han: ”Jag kom hit för att dö!” Vid rondellen intill vägen som leder upp mot en israelisk bosättning kastar en grupp unga män sten mot den israeliska militären som vaktar det ockuperade bostadsområdet. Ingen av stenarna träffar. Innan dagen är över har tolv stycken skjutits. Våldspiralen fortsätter varje dag att vridas upp.
I staden Jenin i norra Västbanken är motståndet mot den israeliska ockupationen tungt beväpnat. Här gör IDF, den israeliska armé ofta räder för att gripa vad de menar är misstänkta terrorister men som palestinierna kallar för motståndsmän. Räderna har ofta dödlig utgång, denna dag sörjer staden fjorton män som dödats dagen innan. Gatan utanför moskén i centrala Jenin har rivits upp av bepansrade israeliska bulldozrar.
Döden i Bethlehem. Ahmed Saduq blev 17 år gammal. När uppstod en massa oväsen ute på gatan och började läcka in tårgas i lägenheten gick han ut på familjens balkong för att se vad som pågick. Det var det sista han gjorde. En israelisk polis sköt honom i huvudet och han dog nästan omedelbart. Han blev en av hundratals Palestinier som dödats på Västbanken i år. Ett av de dödligaste åren på decennier. Han begravs av vänner och familj på ”Martyrernas begravningsplats” i Bethlehem.
En israelisk polis sköt Ahmed Saduq i huvudet och han dog nästan omedelbart. Lillebror Mohammed Sadiq försökte dra in sin storebror i lägenheten när han blivit skjuten. Pappa Musser rusade till och försökte ge honom hjärt-lung-räddning. De lyfte ner honom till bilen och körde i ilfart till sjukhuset, men det var försent. Skottet tog i huvudet, gick igenom glasdörren till balkongen och fastnade i husets fasad som fortfarande är blodfläckad.
Dagarna innan markinvasionen av Gaza. Några kilometer från gränsen. Det mullrar av stridsvagnar och bepansrade fordon. Dagen innan har Yoav Gallant, den israeliska försvarsministern varit på besök hos trupperna och försökt höja moral och stridsvilja. Men ingen soldat värd sitt salt tvivlar på vad en markinvasion innebär i våld och risker. Fler kommer att dö. Många fler.
Dagen efter en israelisk räd i staden Jenin är det oftast begravningar. Så även denna dag. I staden Jenin är motståndet, eller det som israeliska regeringstalesmän kallar terror, starkt. Hit kommer ofta tungt beväpnade israeliska poliser och trupper. Efter det att kriget bröt ut efter Hamas attack har räderna intensifierats. För första gången på många år har Israelisk militär även använt stridsflyg.

Magnus Wennman/Aftonbladet

SNABBMODETS ”GROUND ZERO” H
Mängder av de kläder vi lämnar till återvinning i Sverige hamnar som sopor i fattiga länder och skapar enorma miljöproblem. Yvette tetteh, 30 är har simmat genom hela ghana för att sätta fokus på de enorma problem med textildumpning
Människorna som bor vid Korle-lagunen i Ghana är klimat¬flyktingar. De har tvingats bort från sina hem i norra Ghana när regnen slutade falla och hör nu till fem¬miljoners¬stadens fattigaste. Här dumpas miljontals plagg, en gång in¬lämnade för åter¬vinning på andra sidan jorden, av människor som trodde de gjorde något gott.
En strand i Benins huvudstad Cotonou sviktar och känns svampig under fötterna. Här har man täckt över miljontals dumpade plagg med endast ett tunt lager sand för att dölja det.
Utanför Cotonou, Benin finns flera stora maknader för begagnade kläder. Mängder av säljare trängs längs gatorna, samtidigt nästan inga köpare. Osäljbara plagg har dumpats i gångarna.
En ensam slalompjäxa ligger slängd bland enorma mängder dumpade kläder och skor utanför markanaden i Cotonou, Benin
Virgin Timité, 36, säljer begagnade barnkläder på Kantamanto-marknaden i Accra, Ghana. Hon vet exakt vad kunderna efter¬frågar till sina barn: kort¬ärmade pyjamasar och fin¬kläder till kyrkan. Men lika lite som någon annan här kan hon bestämma över balarnas innehåll. Allt packas i export¬länderna, på andra sidan jorden. – Att öppna en bal är som att dra en lott. Runt hälften av det hon köper går inte att sälja, bedömer hon. – Ibland är det fläckigt eller trasigt. Ibland fel för vårt klimat.
Havsviken i Accra, Ghana, som för inte länge sedan sedan var mjuk sand för barfota¬lek. Nu täckt av tröjor, blusar, kavajer, byxor. Blöta, trassliga plagg, i drivor. Nu går sanden inte att gräva i längre. Havsbotten är täckt av sjunkna plagg. Korallerna dör och fisken drivs längre ut till havs, där de kinesiska super¬trålarna sveper fram.
Accra, Ghana. – Se vad som har hänt med vår strand, säger fiskaren Joshua Nikwueg, 35. – De förväntar sig att vi ska komma hem med fisk. Men det blir allt mer textilier i näten. Snart kan jag inte försörja min familj. Det här är en katastrof, säger han.
Cotonou, Benin. Groupe Arash är ett företag som importerar kläder i bulk från Europa. Kläderna stannar bara här något eller några dygn. Sedan säljs allt vidare. Klädimportören medger att runt hälften av det han tar in smugglas till grannlandet. – Det här är Afrika. Det är inte så noga med lagar.
Kantamanto är världens största marknad för begagnade kläder. Kvarter följer på kvarter. Utbudet är ofantligt, raderna av stånd tar aldrig slut. Varje vecka kommer 15 miljoner använda plagg hit, varav minst två tredjedelar från Europa, enligt organisationen The Or Foundation, som kämpar mot kläd¬dumpningen. Under ett år blir det nästan 800 miljoner plagg, eller 25 för varje invånare i Ghana.
Varje år tillverkas runt 100 miljarder nya plagg i världen. Vart och ett bärs i genomsnitt sju gånger. Sedan slängs det. Korle-lagunen i Accra, Ghana, är inte längre någon sjö. Platsen har i stället förvandlats till något annat. Snabbmodets ground zero. Bärare i plastsandaler kånkar säck för säck upp för den branta stigen. Berget, redan högt som ett fem¬vånings¬hus, växer decimeter för decimeter. Här vilar miljontals plagg, en gång in¬lämnade för åter¬vinning på andra sidan jorden, av människor som trodde de gjorde något gott.