Nyhetsreportage utrikes 2022

VINNARE: Eddy van Wessel / Svenska Dagbladet / Frilans

Motivering:
Krig – förstår vi det?

Med denna bildserie lyckas fotografen överskrida krigets fasor. Här ser vi älskande par som skiljs åt på tågstationer, plötsliga klusterbomber som landar och dödar i bostadsområden, folks hus som blivit ruiner på en bråkdel av en sekund, bombattentat som dödar unga ukrainska kadetter, en skolpojke som förgäves letar efter sin skrivbord och hans böcker i en skola som nu en ruin, traumatiserade soldater på östfronten som inte längre kan räkna hur många av deras kollegor som har dött, en kvinna som skriker sin maktlöshet efter att hennes hem förstörts och hennes man dödats, ett sårat pensionerat par som uttalar samma fras om och om igen. ”-Så länge vi har varandra kan inget ont hända oss”. Och slutligen de brända fasaderna och gapande skalhålen och människor som vandrade in och ut ur det som en gång var deras hem. På jakt efter saker som överlevde; bestick, en pall, ett krucifix… Samtidigt som kriget fortsätter och livet.

I 12 enskilda bilder, som var och en bär på sin egen historia, vittnar fotografen om krigets fasor och bilderna träffar alla sinnen hos betraktaren, så att vi förstår vidden av krigets lidande.

Kharkiv, 29 april 2022. I en timma i kön till militärkontrollen sitter hon lika tyst, lika orörlig i bilen och med samma blick och ansiktsuttryck. Efter att ha levt gömd i två månader i Ruska Lozova, där människor till och med begravde sina döda i källare, har hon, maken och hunden just lyckats ta sig ut från byn som varit belägrad av den ryska armén.
Irpin, april 2022 Irpin, Butja, Dmytrivka, Chernihiv, Trostyanets, Ochtyrka, Kharkiv, Bakhmut, Avdiivka … Överallt svedda fasader och gapande granathål och människor som vandrar in och ut från det som en gång var deras hem. På jakt efter ting som överlevt; bestick, en pall, ett krucifix … Samtidigt som kriget fortgår och livet pågår.
Bakhmut, 17 november 2022. Pensionärsparet Lidia Rakitska och Volodymyr Rakitsky har precis vårdats för splitterskador i raketattackerna som förstörde deras hem i Chasiv Yar. Bägge är helt tysta där de sitter på en bänk i en korridor i Bakhmuts mobila sjukhus medan väggarna skakar i de oupphörliga artilleriattackerna. Minuterna före attacken höll de varandras händer och uttalade samma fras som blivit deras dagliga besvärjelse sedan kriget bröt ut: – Så länge vi har varandra så kan inget ont hända oss.
Bakhmut, 3 November 2022. Hon säger inget, skriker bara ut sin vanmakt. En kvart innan hon kom hem landade en serie granater i kvarteret, förstörde hennes hem och dödade hennes make.
Kharkiv, maj 2022. En gasledning har precis träffats av en rysk missil och satte hela området i brand. De boende i området flyr med de tillhörigheter de förmår ta med sig.
Soledar, November 2022 Överallt nära fronten har den ukrainska armén så kallade medicinska ”stabiliseringspunkter” som akutvårdar skadade soldater. I närheten av byn Prechystivka vid östfronten är striderna intensiva. Dessa soldater är lyckligt lottade som bara skadats lindrigt och som därför står i kö för behandling. På frågan om hur många av deras kollegor som dött slår soldaterna bara uppgivet ut med händerna.
Kramatorsk, 27 juli 2022. Ryssland hävdar att ukrainska armén använde Skola 23 i Kramatorsk – en av över 3000 krigsförhärjade skolor i Ukraina – som bas och att över 300 soldater dödades i attacken. Efter en hel dags letande i ruinerna fann vi inte minsta spår av militär aktivitet. Däremot mötte vi den 12-åriga Vova som i flera veckor har letat efter sin bänk och sina böcker: – Jag vet inte varför jag alltid kommer hit. Men jag vet att jag inte ens kan peka ut var mitt klassrum ligger… eller, jag menar låg.
Slatyne, 15 juli 2022. Sekunderna innan Juriy sjunker ihop, greppar korset om halsen i sitt enkla hus i den nästintill övergivna frontbyn Slatyne – som betyder ”vacker plats” – och frågar var Gud tagit vägen, hade han bröstat upp sig, gjort segergest med den ena handen, pekat mot klusterbomben med den andra och sagt: – Vi ska uthärda. Den jäveln tog mig inte. Jag lever …
Bakhmut, November 2022. Bakhmut har kommit att kallas för krigets ”köttkvarn”. Stadens enda brandkår arbetar under extrema förhållanden; artilleribeskjutningen kommer ibland så nära som 50 meter. Här har en rysk raket träffat ett hus och dödat en civil man. Eftersom staden inte längre har någon ordinarie ambulanstjänst tar brandmännen även hand om de skadade och dödade.
Mykolaiv, mars 2022. Efter bombattacker mot militärbaracker i Mykolaiv dödades dussintals unga ukrainska kadetter, inofficiella källor hävdar att runt 150 kadetter dödades. Efter 30 timmar i en luftficka under fyra lager av betong räddades en ung man vid namn Vasyl. Vi hörde någon ropa djupt nerifrån och tillkallade brandkåren. En räddningsarbetare kryper under betongplattorna för att prata med Vasyl.
Kharkiv, maj 2022 Plötsligt händer det – i ett bostadsområde, på en lekplats, hos frisören eller som i det här kvarteret i Kharkiv där sju dödades och ett stort antal skadades i kön till humanitär hjälp – att luften fylls av det där swishande ljudet av klusterbomber och tunga artilleripjäser. Två till tre sekunder har man på sig till nedslaget och frågan om slumpen ger dig ännu en dag att leva. Och när brandkåren är upptagen på annat håll använder mannen på bilden en vattenslang för hemmabruk
Tågstationen i Kharkiv, mars 2022 När kriget bröt ut införde Ukraina generell mobilisering för män mellan 18 och 60 år. De första krigveckorna tas många känslosamma farväl mellan älskande par på tågstationer runt om i Ukraina.

NOMINERADE:

Paul Hansen / Dagens Nyheter

Paul Hansen / Dagens Nyheter

Det hörs nästan inget trafik ljud alls, inte många bilar kör i förorten Saltivka som ligger nära ryssarnas artilleri. Plötsligt exploderar några granater ner och efteråt ligger Alina Lebedevas 38-åriga son Alexander helt stilla. Alina klappar på hans kinder, ropar att han inte kan vara död. Kan inte. Ambulanspersonal hämtar kroppen och kör mot bårhuset men innan ambulansföraren lämnar platsen berättar han att tre människor har dödats och sju skadats i Charkiv. Hittills. ”Det är en lugn dag.”
Kistorna med kvarlevorna av Taras Diduch, Dmytro Kabakov och Andrij Stefanysjyn står längst fram i Petrus och Paulus kyrkan i Lviv. Förtvivlade mödrar kastar sig mot de öppna kistorna. Sedan kommer hustrur, fäder, barn, syskon, vänner. De vill se och kanske röra vid sina älskade en sista gång. Deras kroppar har transporterats från fronten österut hit till Lviv, så att de ska kunna begravas i sin hemstad. Efteråt bärs de av sina stridskamrater till Lychakiv-kyrkogårdens sektion för krigsstupade.
Dödens skog. Alla kroppar som begravts under den ryska ockupationen av Izium grävs upp. De ska undersökas rättsmedicinskt i Charkiv. Enligt ukrainska åklagare rör det sig om 425 civila, däribland fem barn, och 22 ukrainska soldater. Enligt Charkivguvernören Oleh Synegubov bär de flesta spår efter en våldsam död och 30 verkar ha blivit torterade. ”Här finns kroppar med rep runt halsen, händerna bundna, brutna lemmar och skottskador. Flera av männen har fått sina genitalier amputerade.”
Mamma Inna Tomchuk vid sonen Pavlo Tomchuk Andriykos säng. Han är två och ett halvt år gammal och båda benen slets sönder av granatsplitter när ryssarna attackerade familjens by norr om Zhytomyr. Hittills har minst 6900 civila dödats i Ukraina, främst från ryskt artilleri. Mångdubbelt fler har skadats.
De ryska trupperna är inte längre kvar i Trostianets men staden är djupt märkt av kriget. Chokladfabriken, stadens stolthet, ligger i ruiner. En äldre dam tar sig mödosamt över ett stridsvagnshinder och stannar till för att vila. Galyna Trotska är 84 år och på väg från marknaden som åter har öppnat. Galyna är orolig för att hennes barnbarn, Vitaliy 22 år, ska tvingas bli soldat och dö. I höger hand har hon en tom påse. Äggen Galyna skulle köpa kostade 35 hryvna (11 kronor) men hon hade bara 25.
Överallt runtom i Ukraina ser man liknande scener. Även i de byar och städer som ligger långt från fronten. De dödade soldaterna förs alltid till sin hemby för att begravas av sina närmaste. Hundratal Zhytomyr bor hedrar den stupade soldaten genom att gå ner på knä när den 28-årige kaptenen Vjatjeslav Dvornytskijs kista bärs ut från kyrkan för att läggas till sista vilan på kyrkogården Smolianka i Zhytomyr.
Medan flyglarmet tjuter ovanför källarskyddsrummet har grannarna Ljuda, Svitlana och Halyna ett högljutt samtal om kriget. Ljuda är rasande på Putins lögner om att rysktalande skulle förföljas i Ukraina. ”Jag talar ryska – och jag är ukrainare. Jag är en sann ukrainare, i blodet, och jag talar ryska. Jag kan tala ukrainska om det behövs, men det är lättare med ryska. Har någon slaktat mig för att jag talar ryska? Vem mördade mig? Ryssar har aldrig kränkts här. Aldrig. De ljuger. Han ljuger.”
Tetiana Diachenko är glad att hon ännu inte ätit frukost. Hon inspekterar tre döda ryska soldaterna i sjukhusets bårhus. Lukten av död börjar bli stark. ”Jag är tacksam att det varit kallt förra månaden. Nu är det dags att begrava dem.” Tetiana stannade på Trostanyets sjukhus under hela ockupationen. Svårt sjuka patienter kunde inte flyttas och mesta av tiden tillbringades i skyddsrummet längst ner i källaren. ”Efter att ha levt igenom det kommer jag aldrig att bli rädd för någonting igen.”
Tre dagar efter attacken hörs hammarslag och ljud av sågklingor överallt. Många trasiga dörrar och fönster har redan hunnit bytas ut. Volontärer från andra delar av staden kör hit med byggmaterial som skänkts av företag, privatpersoner och av kommunen. Frivilligarbetarna och de boende bildar langningskedjor som börjar rensa området från bråte. Då och då avbryts arbetet av nya flyglarm.
Det var den första mars. Klockan var nästan elva på kvällen. De hade borstat tänderna och skulle just gå och lägga sig. Ljudmyla Kruk hade krupit ner under täcket, Oleksander Kruk satt i sin badrock på sängkanten. Oleksander ropade till nioårige sonen Denis i andra rummet att han skulle sluta spela på sin I-pad. Då kom explosionen. En rysk roboten slog ner tio meter från huset och en vägg rasade över hustrun som kvävdes till döds.
Tusentals människor försöker ta sig i säkerhet från kriget. Det finns inga tågbiljetter eller relevanta tidtabeller längre, det är kösystem som gäller och för den som inte har kraften eller möjligheten att stå i kö länge nog kommer inte med. Tågen kommer, fylls på sedan avgår. Det beräknas nu att 6,5 miljoner är flyktingar inne i Ukraina och att nästan 8 miljoner har flytt landet.
Kriget i Ukraina har snart rasat i ett år. Miljontals är på flykt och tiotusentals civila har dödats. Hundratusentals har skadats – och kriget skördar nya offer, varje dag. Taras gråter när han tar farväl av familjen, sonen Matviy och dottern Ustyna åtta år. Hustrun Kristina har målat ett hjärta i imman på kupéns fönster. Familjen flyr kriget medan Taras tvingas vara kvar, inga vapenföra män mellan 18 och 65 år tillåts lämna Ukraina – de förväntas slåss mot den ryska invasionen. Tågen har följer inga tidtabeller, så fort de är fulla påbörjas färden mot Polen. Männen blir kvar i kriget.
Den långa promenaden mot den kroatiska gränsen är mödosam i snön. Familjen undviker byar på vägen av rädsla att bli upptäckta och rapporterade till polisen. De har varit på flykt från Afghanistan i fem månader. .
Dibas bror, Ali Mirza har anslutit och bär lilla Ferdos på sina axlar. Kanske är detta sista etappen för familjen innan de kan få en möjlighet att söka asyl i ett EU-land. De har varit på flykt från Afghanistan i fem månader. Har de tur blir de inte stoppade och tvingade att vända tillbaka – en så kallad ”push-back” från Kroatisk polis.
Ferdos, fyra år gammal, utanför det övergivna huset som familjen hittat nära gränsen till Kroatien. Imorgon ska familjen försöka ta sig till Kroatien. De har varit på flykt från Talibanerna till säkerheten i väst i snart ett halvår.
Morgonrutiner, kanske för sista gången i Bosnien. Det är tre familjer i det övergivna huset som ska försöka ta sig över gränsen till Kroatien och sedan vidare mot Frankrike, Tyskland och Italien.
Jawid Zafari är 38 år gammal och har varit på flykt från Afghanistan i fem månader. Han arbetade för Pax Mondial, ett amerikanskt säkerhetsföretag i Kabul och är på flykt från Talibanernas utrensningar. Han är gift med Diba Merzai, 35 år gammal som han har 6 barn tillsammans med. Ödehuset på en kulle några kilometer från gränsen är, hoppas Jawid, sista anhalten innan säkerheten i ett EU-land.
Jasvah Singh lagar kycklinggryta i ödehuset. Han är 26 år och har försökt korsa gränsen 16 gånger men blivit sänd tillbaka, ibland med våld, av kroatisk polis. 20-årige Ali Khan tar sig en cigarett medan han väntar på att maten ska bli klar. Det är iskallt och smutsigt, men de har i alla fal elektricitet – som de ”lånar” från grannhuset.
Roman Antwal, är 27 år gammal och han har tagit på sig rollen att laga det traditionella afghanska brödet i det som en gång var husets toalett. Han har varit här i snart ett halvt åt och har försökt ta sig över till Kroatien åtta gånger. Flyktingarna brukar vila upp sig en tid innan de försöker igen, inte sällan har de misshandlats och fått sina mobiler stulna eller förstörda av gränspolis, berättar de.
Abbas Khan tänder en kvällscigarett i skymningen. Det är kallt. Iqbal Khan, Satwan Danish och Hussein värmer sig vid elden. De är alla fast i ett humanitärt ingenmansland på sin väg norrut mot EU. Abbas Khan är arton år gammal och han har varit här I två år nu. Han har försökt korsa gränsen till Kroatien mer än trettio gånger men den kroatiska polisen tvingar honom – mot gällande överenskommelser – tillbaka över gränsen varje gång. Ibland med våld.
Lokala Röda Korset delar regelbundet ut mat till flyktingarna som bosatt sig inofficiellt i olika ödehus runtom i området. Vintern är sträng och det är ett hårt liv. För många blir vistelsen här lång, flera år, innan de till sist lyckas ta sig vidare. Röda Korset har på ett år delat ut mer än en miljon måltider.
Bihac, norra Bosnien. Vid gränsen mot Kroatien och EU, har tusentals desperata människor samlats i sin flykt norrut. Många av dem kommer inte längre. Området har blivit en slags humanitär återvändsgränd. Majoriteten av flyktingarna i Bihac-området är afghaner och pakistanier. Röda Korsets läger har en sammanlagd kapacitet på 2 000 men en många bosätter sig utanför av olika anledningar. En del har inte kunnat registrera sig och andra vill bor närmare gränsen för att ha kortare väg att gå. En grupp av män delar övervåningen av ett hus strax utanför staden.