Porträttreportage 2024

VINNARE: Anna-Karin Nilsson/Expressen

Motivering:
Vilka är de, amerikanerna som lade sin röst på Donald Trump? Fotografen möter dem i deras egna miljöer och vi bjuds in till autentiska situationer. En intressant och stundtals känslofylld bildserie där porträtt och miljö tillsammans belyser en amerikans samtid. 

Det unga paret bor i en liten rostbältesstad i norra Pennsylvania. Här är 98 procent vita, men skräcken för invandringens konsekvenser är stor. Och en röst på demokraterna riskerar jobben inom gruvindustrin
Ranchägaren Jim Chilton har slutet av Trumps mur mot Mexiko på sina ägor i Arizonas ökenlandskap. Varje morgon kommer ett 100-tal asylsökande in på hans marker och varje natt går karavaner
med droger in i landet genom smuggelrutter.
Uberföraren Saami Feroz kom till Dallas från Pakistan för att leva den amerikanska
drömmen. Sedan Trump lämnade Vita huset förra gången har familjen fått det
mycket svårare. Därför jobbar han tolv timmar om dagen sju dagar i veckan.
På den lilla baren i Pennsylvania är bara republikaner välkomna. Viral avskyr etablerade medier och demokrater och är en av få här som alltid röstat republikanskt.
På USA:s största gay countrybar, som i konservativa Texas är en fristad för hbtqi+ communityn, dansar Zach Sharp. Men utanför på Dallas gator har klimatet för homosexuella hårdnat.
I East Harlem, New York, har misären förvärrats sedan pandemin – många hemlösa och psykiskt sjuka finns ute på gatorna. På en barbershop i kvarteret tar frisören Kenny en joint under rasten.
Ingen är större Trumpsupporter än den 76-åriga Margie Emahiser i huset i norra
Pennsylvanias vilda skogar. Hon lämnar inte huset utan att bära vapen.
Nyhetsankaret Megan Kohler gör precis som den hängivna publiken, höjer sin arm och ber till Gud för presidentkandidaten.
I det lilla huset i Middletown, Ohio, växte vicepresidentkandidaten J.D. Vance upp. Hans granne Jerry Dobbins är stolt över hemmasonen, och har stora förhoppningar på vad Vance kan åstadkomma
för industriarbetarna i rostbältet.

NOMINERADE:

Henrik Hansson/Fotograf Hasse Eriksson AB

Meli Petersson Ellafi/Frilans

Man kan uttrycka sig på många sätt. Har man inte riktigt språket med sig kan konsten vara ett sätt. Maria har under flera år övat med det virvlande bandet.
Maria är noga med att se andra i ensemblen och vara uppmärksam på hur de mår Detta förhållningssätt får hon ofta tillbaka från sina vänner.
Det centrala i Marias liv är dans och rörelse. Till och med när hon på morgonen ställer fram stolar så dansar hon. Där finns det inga begränsningar, inga funktionsnedsättningar.
Vissa dagar är en kamp med känslorna. Ofta skriver Maria texter om sitt liv. Om allt från kärlek till hårda ord från omgivningen.
Hade Maria levt i en annan tid hade hon inte själv fått valt vilka fönster hon skulle kunna stå och drömmande se ut igenom.
En stund att bli ompysslad, att få någon annans uppmärksamhet, det stärker varje människa.
Maria och Hans, han är en av pedagogerna inom Revyresan, står och pratar på Maximteatern. Än är salongen tom.
Ibland är det skönt att låta livet vara ett skådespel. Att spela en roll som gläder både en själv och andra.
Det var inte många som i början trodde att Maria skulle bli den som roar och gläder andra som artist på en scen.
Pernilla Pernsjö står vid bryggan dit hon alltid brukar gå för att ta sig ett dopp. Pernilla har badat året runt ända sedan det började
eskalera kring Alfred. Det är hennes stund.
Pernilla tvättar ansiktet och borstar tänderna innan hon går till jobbet. I svenska medier kallades Alfred för ”Foxtrots bombmakare”.
Det uttrycket hatar Pernilla Pernsjö nästan mest av allt.
Pernilla berättar att hon älskar sin son men erkänner att hon inte tycker om honom. Att han valt kriminaliteten framför familjen är
en sorg.
Pernilla sminkar sig innan hon går till jobbet. Efter alla år av kamp för att få ut sin son ur kriminaliteten har nu Pernilla skrivit sin egen berättelse, om livet med en kriminell son.
Pernilla sitter vid sitt skrivbord på sin arbetsplats. Hon tycker om att komma in först till jobbet, då får hon en stund i lugn och ro innan hennes kollegor kommer in.
Pernilla går ner till bryggan för att ta sig ett dopp. När det var som värst i gängkriget runt Foxtrotnätverket agerar Alfred sambandscentral
för många av de grövsta brotten i Stockholm.
Pernilla rabblar sina mantran. ”Jag är den viktigaste personen i mitt liv. Jag förtjänar att vara lycklig. Jag får ta ansvar för mina handlingar, så får alla andra ta ansvar för sina handlingar”.
Pernilla förbereder middagen i köket. På väggen är ett foto på henne och sina tre barn.
Pernilla tittar ut genom fönstret medan hon borstar tänderna. Hon älskar att stå i fönstret och titta ut på utsikten, det ger henne ett lugn.
Pernilla ska äntligen få hälsa på sin son. På vägen till anstalten funderar Pernilla på hur han kommer att se ut. Men hon tänker inte så mycket på vad de ska prata om.