Bildreportage Sverige 2017

Vinnare: Erik Nylander

Arild är själv nu. I huset där de uppfostrat sina barn tillsammans och där släkten haft sitt tempel i så många år. Han har klarat att bo kvar för att han haft Margit och Margit har klarat det för att hon haft honom. Men vad kommer att hända nu? Veckorna efter är tomma. ”Jag trodde att jag var redo, men jag trodde aldrig att det kunde bli så här tomt. Jag saknar henne något så fruktansvärt.”
Margit, 97, och Arild, 92, i sin trädgård i Tynderö, tre mil utanför Sundsvall. Margits systerdotters barn Edgar och Walter har lekt på ängarna utanför med några äldre barnbarn. Högsommaren peakar och det Margits födelsedag, vilket alltid innebär att en stor skara släkt samlas.
Arild och Margit har bott på gården i 60 år, och får hjälp av hemtjänst flera gånger per dag för att fortsätta kunna bo kvar. Arild ser dåligt och pratar tyst. Margit hör dåligt och blir lätt trött. De kompletterar varandra i livet. Margit slumrar till ute i solen, dagen efter hennes födelsedag.
Sjukhusbesöken blir frekventare med åren. En bruten lårbenshals, opererad höft, infekterade sår och näringsbrist för Margit. Gråstarr, grönstarr och blindhet på ena ögat för Arild. Båda har hjärtsvikt. Ingen av dem kör bil längre, så att åka på utflykt lång- och kortväga kräver alltid hjälp från någon, vilket gör att det inte blir lika ofta längre. På Sundsvalls Sjukhus passar de på att gå till frisören, fika på café, gå på apoteket och fram till nyligen har de brukat hälsa på Kerstin och Bertil som bor i stan. Nu har paret precis gått bort. Bertil som var sist kvar slutade svara i telefonen, och när Arild som sista lösning tog hemtjänst in till Bertils äldreboende för att se att allt var ok, visade sig att hans begravning hade varit samma dag. Idag är de på besök för att titta till Margits infekterade sår.
Margit spelar tillbaka badbollen till sexåriga walter, på stranden några hundra meter nedanför hennes hem. Walters pappa Conny har skjutsat ner henne med bil och hela släkten samlas för att grilla middag i solnedgången.
Margit har svårt att gå, men kan ta sig till de flesta platser genom rullstol eller hjälp. Barnbarnen Lars och Anna bär inne henne i förtältet till en släkting som har husvagn några kilometer från hemmet.
Margit läser lokaltidningen i hemmet, strax innan tre-fikat.
Arild håller om ett träd i skogen, dryga kilometern ifrån hans hus.
Margit har blivit väldigt dåligt däran, och bli mer och mer oförmögen att leva livet som hon tidigare gjort. Aptiten finns inte där längre, och det gör för ont i kroppen för att ens sätta sig upp i sängen.
Arild och Margit i sitt hem. Arild sover lunch och Margit är vaken. Hon har legat här i 4 veckor nu efter att alla var säker på att hon skulle somna in för sista gången. Alla de närmsta har sagt farväl redan. Jordgubbssaft är det enda Margit fått i sig de senaste veckorna.
Fyra dagar innan Arild och Margits 70:e bröllopsdag somnar hon in i sitt hem. Den 16 oktober 2017. Arild har varit beredd i flera veckor nu, men ändå kan han inte förstå hur det kommer att kännas om några veckor. Eller år.

2:a plats: Lotta Härdelin

Tillitsövning på Torpet 21 december 2016. Säckpiporna i ledmotivet till filmen ”Titanic” skär genom det madrasserade rummet. Operatörerna bildar par och börjar tätt omslutna att vagga i takt till refrängen ”My heart will go on”. Celine Dions sopran fyller ut träningshallen. Hampus Nygårds, chef på Nationella insatsstyrkan, utvecklar tankarna bakom övningen: ”Många personer har lätt att aktivera ett mentalt ”on-läge”, där du är fokuserad och, beroende på situationen, kanske aggressiv. Många har också har lätt för att hamna i ett ”off-läge”, där du bara tar det lugnt, är trygg och avslappnad. Den stora utmaningen som vi övar mycket på är hur man växlar mellan dessa lägen. Operatören ”Luther” förklarar vidare: ”Hela vår utbildning handlar om att våga blotta sig själv. I vår värld av elitistiska individer som alltid ska prestera på topp handlar det om att hitta ett klimat, en miljö där man vågar tänja gränser, vågar bjuda på misstag. Ställer man det på sin spets så handlar det kanske om att det är den här individen som ska rädda mig, eller som jag ska rädda livet på. Jag lägger mitt liv i deras händer och jag tar ansvar för deras liv. I det sammanhanget blir uppgiften att ge sig hän i en dans ganska okomplicerad”
Få kryssningspassagerare på Viking Line förstår att deras fartyg under några timmar varit övningsobjekt för Nationella insatsstyrkan. 14 april 2016 praktiserar insatsstyrkan ett antal olika bordningstekniker på ett fartyg i Stockholms ytterskärgård.
En sen natt 24 februari 2017 möts insatsstyrkan upp i garaget på Mall of Scandinavia för att träna ett fiktivt terrorangrepp i gallerian. Att öva på realistiska mål är en viktig del av verksamheten.
Sluttampen av antagningstester till insatsstyrkan 29 maj 2017 utanför Linköping. Att hålla fötterna torra och undvika skavsår är viktigt för att klara av långa marscher och kalla nätter.
En grupp nyanställda operatörer tränas i att ”repellera med fastrope” den 2 februari 2016 utanför Linköping. På ren svenska betyder det att nyanställda poliser ska tränas i att flygas in med helikopter, fira sig ned till marken, genomföra sin uppgift och sedan ta sig tillbaka in i helikoptern och flyga hem. ”Att fira ner sig från en helikopter är ett av de farligare momenten i vår träning, det är ingen som säkrar dig. Greppstyrka och teknik är helt avgörande. Om du har höjdfobi sorteras du bort under rekryteringen, men de flesta känner ett visst obehag på höga höjder, det är sunt, då skärper du dig”, säger ”Luther”, utbildningsledare på insatsstyrkan.
Den enda hundrasen som används av insatsstyrkan är mainios, en variant av rasen belgisk vallhund. På Torpet, insatsstyrkans kontor i Solna, 16 maj 2016, varvas fysiskt krävande övningar med mer vardagliga inslag som kloklippning. -Hundarna måste agera rätt i en stressad miljö. Vi testar många hundar varje år och de med dåliga nerver eller de utan tillräcklig arbetslust sorteras bort, säger hundföraren ”Rickard”.
Efter skjutträningen 22 februari 2016 på Torpet i Solna samlar operatörerna in patronerna med hemmabyggda patroninsamlare. Ammunitionen skjutsas sedan iväg till återvinning.
Rekryterna har sovit i snitt två timmar per natt i tält de senaste åtta dygnen. Varje gryning är de färre än vid läggdags. Sökande som inte lever upp till kravprofilen avlägsnas. Vid vattenövergången utanför Kvarn, 29 maj, rör de sig sävligt. De är ”komiga” säger operatören Arne med ett begrepp lånat från militären. Det betyder ”nära koma”, trött på gränsen till apatisk.
Sökandes efter en stark inre motivation genomsyrar antagningsprocessen till insatsstyrkan. Testledarna letar efter individer som inte ger upp när kroppen utsätts för extrema förhållanden. 29 maj 2017, i trakterna runt försvarsanläggningen Kvarn utanför Linköping, utsätts rekryterna för tårgas. Runt 75 poliser sökte 2017 till Nationella insatsstyrkan. Efter inledande tester i Stockholm kvalificerade sig 27 stycken till slutveckan i Kvarn.
Antagningstest till Nationella insatsstyrkan 30 januari 2017. Reducerade till namnlösa nummer väntar rekryterna på sin tur. ”Under hela rekryteringsprocessen är du helt avpersonifierad. Man får ingen återkoppling överhuvudtaget. Det tär på en. Vi människor mår bra av att bli sedda, blir vi inte sedda tär det på oss”, säger testledaren ”Luther”. Kvällens tester genomförs i en kal industribyggnad i Solna. Nationella insatsstyrkan är Sveriges yttersta polisiära resurs. De kopplas in i lägen som är för allvarliga, ovanliga eller riskabla för den vanliga polisen.

3:e plats: Anna Tärnhuvud

”Jag ger inte upp, och jag slutar inte förrän vi har ett tredje juridiskt kön. Jag kommer aldrig sluta kämpa för att få vara den jag är”, säger Pim.
Pim är sjukskriven och tillbringar stora delar av sina dagar på Rivhuset, ett självstyrande kulturhus som arbetar med aktivism och gräsrotskultur. En plats där Pim kan känna sig trygg.
När Pim tillslut berättade för sin mamma att hen var icke-binär sa mamman: ”Det spelar ingen roll vem du är eller vad du känner dig som, du är fortfarande mitt barn. Och jag älskar dig.”
Hen har blivit hatad och folk har velat göra hen illa, bara för att Pim är den hen är. Men en person som alltid har funnits där och stöttat är Pims mamma.
Pim är sjukskriven på grund av den depression hen har kämpat med hela sitt liv. Varje morgon tar hen mediciner för att må lite bättre.
Pim är sjukskriven och tillbringar stora delar av sina dagar på Rivhuset, en plats där Pim kan känna sig trygg för att hen vet att människorna där är hens allierade. Att de, precis som Pim, försöker vara öppna gentemot andra och förbättra sig själva och synen på andra människor.
Att röra sig utanför hemmet innebär därför att alltid bli felkönad. Av system, människor och myndigheter. Att leva blir inte bara svårt – det är en ständig kamp att ens få existera.
I Sverige finns det inget juridiskt kön som bekräftar Pims identitet. Pim förstår inte hur något så enkelt, som ett tredje juridiskt kön, ska vara så svårt. Att de hellre låter människor hamna utanför samhället.
Pim har alltid känt att hen inte passat in i samhällets sätt att se på hen. De såg på hen som tjej. Men Pim har blivit tolkad som något hen aldrig har känt sig vara.
Att vara ickebinär betyder inte samma sak för alla som identifierar sig som detta. En del känner sig som både tjej och kille. Andra ickebinära tycker att de är mellan att vara tjej och kille. Men många ickebinära inte känner sig som något kön alls. Pim med sin partner Olli utanför sitt hus i Skellefteå.
Bitarna skaver på insidan. Gör ont, river och sliter. Bitar av könsnormer mot förvirrade, trasiga delar av hen själv. Men så får Pim höra begreppet icke-binär och allt faller på plats. Det var som att hen kunde andas på riktigt för första gången.