osif och Kristina hjälper sin bror Ion att mata duvorna och de andra djuren medans han är i Rumäninen och arbetar.
Moldavien är Europas fattigast land, inklämt mellan Ukraina och Rumänien är det en plats som människor utanför nationsgränserna inte vet mycket om. Fram till 1991 var landet en Sovjetisk delrepublik och vägen efter självständighet har varit krokig och kantats av stora utmaningar för befolkningen. Då landet i huvudsak saknar råvarutillgångar har den industriella utvecklingen historiskt sett varit svag och korruptionen är utbredd.
Då, för tolv år sedan, lärde jag känna ett isolerat samhälle som just hade röstat tillbaka kommunismen. Jag kom till byar med ljusblå hus dekorerade med vackra trädetaljer där barnen lekte med det som fanns tillgängligt, ofta passade av sina och andras mormödrar – babusjkor. Men bakom det pittoreska fanns en identitetskris, en kamp mellan gammalt och nytt, mellan det ryska språket och rumänskan, mellan öst och väst.
När jag återvände 2014 var kommunismen bortröstad igen. Gränserna hade öppnats och jag återkom till ett land som blivit tommare och tystare. Fler än en miljon människor hade gett sig av, nästan var fjärde moldav. I de tömda byarna fann jag en åldrande generation far- och morföräldrar med uppfostringsansvar för sina barnbarn vars föräldrar, den arbetsföra befolkningen, gett sig av i jakt på en inkomst. För barnen hade ett samtal via Skype blivit handen som sträckte sig in i de slitna rummen för att säga god natt.
2014 kom jag i kontakt med nio-barnsfamiljen Gradinari. Bilderna på dem utgör en stor del av Silent Land. Jag träffar dem under en period ett par gånger om året, och bor då hemma hos denna typiska moldaviska familj som lever av jordbruk i sin by, där föräldrarna reser bort för att försöka försörja sin familj. Kvar blir barnen och oftast är mamma Zina ensam med sina barn och barnbarn, en familj som växer i takt med att åren som går.
2:a plats: Roger Turesson
Få bilar syns på vägarna utanför huvudstaden Pyongyang. De flesta cyklar eller går. På en lastbil av 50-talsmodell trängs passagerare på flaket. De sitter på säckar och är på väg till en marknad. Wonsan Nordkorea 20170408.
3:e plats: Andreas Bardell
De övergivna lagerbyggnaderna bakom järnvägsstationen, är hem för hundratals migranter.
I hela landet finns nästan åttatusen, enligt FN.
Ljus strilar ner genom hålen i taket, belyser enstaka punkter och människor som om deras liv vore en pågående teater.
Man skrattar. Visar blåmärken. Hostar bort röken från de öppna eldarna. Brer ut mattor, klipper och rakar varandra, spelar musik, ringer hem på Whatsapp, men framför allt talar man om gränser. Om de man har passerat – och den som ännu återstår att korsa.
Den som nästan blivit en besatthet.
På en åker finns spåren. Det är dussintals stövlar och gymnastikskor som målmedvetet trampat genom leran, i en nästan spikrak linje från söder till norr.
Bilden av mänsklig migration, av en rörelse som inte går att stoppa, kunde inte vara tydligare.
Stängslen byggs högre, de patrullerande poliserna får förstärkning, hundarna söker dygnet runt – och ändå fortsätter människor att komma.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Jag förstår
