Vardagslivsreportage Inrikes 2020
Vinnare
Daniel Nilsson (Frilans)
Motivering:
Förvirringen och paniken som corona viruset för med sig speglas i Pandemin har påverkat vara liv och många av oss blev tvungna att skapa hemmakontor. Med ett eget bildspråk och en fin känsla för detaljerna visar fotografen de dagliga nästan absurda situationen många av oss befinner sig i sedan vi blev tvungna att jobba från hemmet.
2:a plats
Alexander Mahmoud (DN)
3:e plats
Paul Hansen (DN)
Daniel Nilsson (Frilans)
Alexander Mahmoud (DN)
Efter två magra år var frysdiskarna tomma hos krisande bärbolag. Då kom det bästa blåbärsåret på decennier. Sverige är helt beroende av utländska bärplockare, ofta fattiga risbönder från nordöstra Thailand, där 8 av 10 bärplockare kommer ifrån. Men pandemin gjorde att många inte kunde resa hit. När coronakrisen slog till med stor kraft så blev svenska skogarnas guld, till blodsbär. Flackande blickar, rädda ögon. Svenska bärindustrin önskade 7000 plockare, för att kunna ha full produktion år 2020 – men under hälften gjorde 800-milaresan. Det asiatiska flygbolaget delade ut munskydd och visir. Saad är 49 år och har plockat bär i 15 år. Vissa år förlorade han pengar, trots att han jobbade 12 timmar om dagen i två månader. Idag har han en garantilön. På en dag får han ihop upp mot 150 kg – och han vill fortsätta tills kroppen ger upp. En VW-buss råmar in på Vägverkets gamla garageplan i Fredrika. Den är så nedlastad att stänkskydden släpar i marken. Varje mål för dagen är att plocka så mycket som möjligt. Pandemin gör att de spenderar mindre tid i Sverige. Grossisterna ägnar sig åt lönsam storskalig bärhandel. De lever gott på att sälja oförädlade bär. Det tunga jobbet görs av mängder av lågavlönade utländska plockare där många vill ha en del av kakan; bemanningsföretag, bäruppköpare och grossister. Det sjuder av liv på Vägverkets gamla garageplan i Fredrika – bärplockarna har kommit in efter tolv timmar i skogen och ska nu väga in bären. Denna kväll kom 20 ton blåbär in. Samtidigt som garantilön är ett måste för att kunna anställas av bärbolagen idag, så larmas det om ”ren människohandel” när det gäller europeiska bärplockare. Men bär som bär – som i slutändan köps upp av grossisterna. Plockarna vandrar hela tiden i Coronans skugga. De thailändska utrikes- och arbetsmarknadsdepartementen kräver löpande rapporter. I Thailand, med 70 miljoner invånare, har 67 rapporterats döda i covid-19, att jämföra med Sveriges närmare 10,000 döda. Blåbären spelar en ovanlig roll i en globala ekonomin: Växtplatsen kan inte flyttas. Sverige tar hit fattiga utlandsarbetare – och exporterar råvaran bären till Asien där den förädlas och Sverige importerar sedan färdiga hudkrämer eller hälsopiller. När plockarna kommer hem från skogen efter 14-timmarsdagar lever de isolerade på grund av pandemin. De handlar inte ens maten på affären i Fredrika som sett sin befolkning minska med 66 procent sedan 1970. När vi nådde en verksamhetsansvarig på Målaren i Norr AB, som hade köpt bär av arbetare som inte fick garantilön och bodde i utdömda rivningshus, med tanke på bristen på plockare detta covid-år: – Hade inte jag köpt hade någon annan gjort det. Garantilönen är i år på 22.049 kronor per månad. Plockarna får 14 kronor per kilo och när de kommit upp till garantilönen innebär allt de plockar högre förtjänst. De måste även betala för husrum, mat, bil, bensin, flygresorna och visumkostnader.
Paul Hansen (DN)
Inger Gabrielsson drabbades av covid-19. Efter två omgångar på sjukhus blev hon till sist frisk från viruset, men under sjukdomstiden dog hennes make. Inger har nästan drunknat, kraschat med motorcykel, fått cancer två gånger och drabbats av Covid-19. Vårdpersonalen kallar henne för ”överlevaren”. På vägen berättar Inger i ambulansen för sjuktransportör Malin Öhman att hennes älskade make Roland dött medan hon var borta. Malin gråter under masken. Sjuktransportörerna hjälper varsamt Inger in i sovrummet. Inger har blandade känslor över att komma hem. Det är skönt men samtidigt tungt. Det är tyst. Till en början sover hon tillfälligt i ett annat rum i början, hon klarar inte av att ligga i deras gamla gemensamma dubbelsäng. En överlycklig lillasyster Lisbeth skyndar sig ut i köket och kommer tillbaka med det hon vet att storasyster älskar. Ett glas iskall Coca-Cola. Att skydda sig mot coronaviruset är inget som Lisbeth bekymrar sig om. ”Vi har umgåtts hela tiden så jag har antagligen redan varit smittad.” Inger saknar Roland. De var två fartglada människor som funnit varandra. ”Det var en väldigt härlig tid. Vi älskade båda att åka motorcykel. Farten. Roland körde, jag skulle knacka på hans axel om jag tyckte att det gick för fort. Det var inte många gånger jag knackade.” ”Lisbeth och jag hänger ihop jämt, vi älskar varandra”. Inger är snart 79 år gammal, Lisbeth är 71. Systrarna är nära varandra inte bara i själ och hjärta. De talas vid varje dag och Lisbeth kommer ofta över till Inger och håller henne sällskap. ”Jag har omgivningen att tacka för att jag klarat mig.” Det är den 22 juni. Inger begraver Roland. Urnan med hans kvarlevor omges av röda rosor, ett fotografi och en frälsarkrans. ”Jag älskade honom, han var vacker och hade en så underbar sångröst. Skulle det sjungas allsång skulle man ställa sig bredvid honom. Jag saknar hans närvaro. Närvaron hos mig” Det skålas för Roland bland Skogskyrkogårdens tallar. Kärlekshistorien som började på Gröna Lund för mer än femtio år sedan är över. Inger tröstas av familjen. Att begravningen skulle ske på Skogskyrkogården var klart sedan länge. ”Här vilar hans faster som han tyckte så mycket om.” Efter Rolands begravning vill Inger försöka släppa sorgens börda en smula. Börja leva. ”Efter detta hoppas jag innerligen komma vidare. Jag orkar inte ha det här livet.” Lisbeth väntar otåligt med håret fixas till innan bilen som ska ta systrarna till Farsta Centrum anländer. Två glas vitt vin. Friterade räkor, pommes frites och bearnaisesås. Systrarna är på tur till Farsta centrum, några ärenden och äta en bit mat. Humöret är på topp. De skålar fnittrande med klingande glas. En påfyllning hänger i luften. Lisbeth skrattar. ”Vitt vin? Nej, vi dricker fritt vin!” Jelena Vasic har haft sin salong i tio år och känner familjen sedan länge. Även Roland klippte sig här. Hunden Michelle utnyttjar till fullo djurvännen Lisbeths välvilja innan det är hennes tur att klippa sig. Väntan på färdtjänsten är ofta lång och oviss. Det kräver ett antal telefonsamtal till taxiväxeln innan bilen som ska ta Lisbeth och Inger hem igen kommer. Jelena håller dem sällskap ute på trappen. Inger är väldigt nöjd med sin nya frisyr. Inger vet hur viktigt det är att blir rörlig igen, komma upp för egen maskin, slippa rullstolen. Hon kämpar, men just idag får hon hjälp att ta sig ut en stund. Älskade barnbarnet Jessika har spring i benen så det går undan på raksträckan. Inger älskar farten. ”Jag har haft ett sånt lyckligt liv.”