Jag har alltid haft lätt för att få vänner. Men jag har aldrig vågat bli för bra kompis med någon. Det går liksom inte att ha en bästis för då måste man berätta mycket om sig själv och sådant. Och gå hem till varandra. Det har jag aldrig kunnat. Så kommer det vara nu med, när vi kommer bo i en annan stad, börja ny skola och ha skyddade uppgifter. Men det är lugnt, jag är ju van.
Text: Linda Vodopija Stark
2:a plats: Andreas Bardell
Södra Bangladesh var känt för sina vackra skogar och elefantstråk. Nu är samma område överfullt av flyktingläger, där den statslösa muslimska minoritetsgruppen rohingya har sökt skydd från den burmesiska militärens våld och fördrivning.
De har flytt, bara för att hamna i ett nytt helvete. De berättar skräckhistorier om våld, tortyr och död. De har förlorat allt, men de lever.
Militärerna sköt mot barn och kastade dem i elden.
När Mohammad Johaid blev skjuten var det tvillingsystern Mokarama, 7 som tröstade honom. Sjuåringen tycker illa om märket som sträcker sig från ryggen till bröstet, där kulan plockats ut.
– Jag blir ledsen när jag tittar på det. Jag minns att jag var rädd för att dö, säger han.
3:e plats: Christoffer-Hjalmarsson
– Det gör så ont att jag inte får vara mamma för det är det bästa och största som hänt i mitt liv, säger Ida. Det som gjort mig mest rik. Jag skulle så gärna vilja se dem bli stora. Se dem bli människor och vuxna. Höra deras idéer. Att få vara stolt över dem, hjälpa dem om de får problem och säga: ”Du kan alltid komma hem till ’mami’ för jag finns här. Den rikedomen är så stor att jag inte vill släppa taget när jag fått en sådan skatt, säger hon
