Porträttreportage

Vinnare: Åsa Sjöström (Frilans)

Motivering: Ickebinär betyder inte samma sak för alla som identifierar sig som det. I denna vackra och finstämda porträttserie möter vi människor som på olika sätt identifierar sig mellan, bortom, eller med båda könskategorierna kvinna/man. Fotografen har med ömhet och ärlighet skildrat människorna och skapat en närvaro som andas poesi. Med respekt och intimitet låter fotografen oss vandra en bit på stigen i de porträtterade människornas tillvaro.

This Is Charlie! Som 15-åring kom Charlie ut som ickebinär. ”Många förväntade sig att jag skulle ha svar på allt. Jag skulle lära alla andra vad det innebär att vara trans, men jag visste ju knappt själv. Allt jag ville var att människor skulle säga hur jag skulle göra, inte tvärt om. Dessutom ville de att mina svar skulle hjälpa dem att förstå alla transpersoner i hela världen. Men jag har ingen aning om hur andra transpersoner känner.”
This Is Johanna! Jag har inte hittat ett begrepp som jag är helt bekväm med. Jag vet inte om jag är ickebinär eller genderfluid – alltså att min könsidentitet och mitt könsuttryck är lite flytande. Det är väldigt förvirrande med alla begrepp och svårt att veta hur de skiljer sig åt. En kan vara ickebinär medan någon annan som känner på samma sätt kan vilja kalla sig något annat. Jag använder hon eller hen som pronomen. Jag går långsamt framåt. Jag vill testa lite först och se om det känns bekvämt. Nu har jag kört på det ett tag och det känns nice.
This Is Adrian! När dysforin var som värst kände jag att ’jag orkar inte längre’. Jag försökte belasta ryggen fel så att jag skulle få ryggproblem och kunna gå till läkare och be att få en bröstförminskning. Jag gick till och med och hoppades på att jag skulle få bröstcancer. Det var under puberteten som obehaget inför den egna kroppen vaknade. Adrian stod inte ut med att ha bröst men önskade sig inte heller en penis. Efter möten med en kurator, en sexolog, en psykolog och sedan ytterligare en sexolog nämnde någon till slut ordet ickebinär och bitarna föll på plats.
This Is Hedvig! Många tolkar ickebinäritet som något strikt politiskt, som ett statement mer än en identitet. Många verkar tro att ’den där Hedvig är nog inte så skön’. Det finns en bild av att vi är tråkiga, att man inte kan säga vad som helst inför oss. Det känns som att folk är rädda för att vara ’fel’ inför mig. Det är lättare att vara ickebinär på Instagram än i verkligheten. Det är små kamper som ska föras hela tiden. Det kan handla om könade arbetskläder, omklädningsrum, släktmiddagar där någon säger fel pronomen osv. Hedvigs pronomen är hen. Adams är han.
This Is Kurt! Så fort folk får veta att jag är trans börjar de ställa en massa frågor. De kan ju googla i stället. Det är alltid samma frågor. En av frågorna som alltid kommer är: Hur förstod du att du är ickebinär? Den frågan är svår att svara på. Lika svår som för någon annan att svara på: När förstod du att du är tjej? Eller kille? I fyran kom en lärarpraktikant som var ickebinär och då kände jag igen mig i det. Det kändes bra.
Lillasyster Magda är en av Kurts bästa vänner. Magda ”Det bästa med Kurt är att hen är modig och snäll och vågar vara sig själv. Hen bryr sig inte om vad andra tycker. Jag var sex eller sju år när Kurt berättade att hen är ickebinär. Jag tycker inte det är skämmigt. Många tror att de som är ickebinära hittar på eller att det bara är en fas. Folk är okunniga. Jag hoppas de ska få upp ögonen och börja förstå.”
Snäckan och Penny Snäckans pronomen är hon, inte hen. Snäckan ”Det är en vanesak. Jag har använt det i så många år. Men vissa råkar typ säga han. I bland tycker folk att de ska avgöra vem jag är. Vissa säger ”Du ser mer ut om en han”. Men oftast är det för att de inte vet. När jag berättar så accepterar de flesta.” Penny ”Jag visste inte så mycket om vad det är. Jag höll mest på att pyssla på den tiden. Jag tänkte vad är det för ett konstigt ord? Nu tänker jag att det är coolt, för det är inte så många som är det.”
This Is Frej! Jag hade sluppit så mycket vånda om idén om kön bara var mer öppen. Kan man inte bara låta folk fucking vara? Det kommer bli underbart den dagen folk slutar köna varandra utifrån utseende och där ordet hen inte är ett skämt, ett ”fult” ord eller en höna. Men vi är inte där ännu.
Melanie och Johanna! Sedan Melanie och Johanna blev ett par har de pratat nästan varje dag om sina känslor inför de egna kropparna. Johanna ”Jag hade det rätt jobbigt i grundskolan och störde mig mycket på min kropp. Det blev jättejobbigt under puberteten när jag utvecklade bröst. Jag önskar mig ofta en mer androgyn kropp. Men även det är flytande. Ibland är jag väldigt nöjd med hur jag ser ut.” Melanie ”Jag har länge haft komplex för att jag tycker mina bröst varit för små. Jag tycker om att se kvinnlig ut. Mitt pronomen och vad jag känner mig som är en helt annan sak.”
This Is Emíl! ”Tanken på att skaffa barn fanns inte i mina yngre år. Jag fantiserade aldrig om att bilda familj. Det var självklart att jag inte skulle bli gravid. Det kändes fel, så förknippat med kvinnlighet. Emil är ickebinär och transmaskulin och föredrar ”den” som pronomen. Att sluta med testosteron och se sin kropp växa i en kvinnlig riktning kändes först otänkbart men med hjälp av fotografier på gravida transmän och ickebinära har Emíl skapat sig en egen bild av vad en graviditet kan vara – maskulin och bredbent.”

Nominerad: Henrik Hansson (Fotograf Hasse Eriksson AB)

Arne jobbar hårt för att inte låta sjukdomen begränsa möjligheten att uttrycka sig genom måleri. Målandet får honom att hålla sig kvar i den konstnärliga verklighet som är hans liv.
Ofta är Arne och Göran verksamma på olika håll hemma på gården. Men att de kan bo där tillsammans är ändå motorn i deras egenskapade lycka.
Arne och Göran försökte vara på plats så mycket som möjligt vid utställningen. Vid vernissagen satt Arne inne bland sina verk och Göran välkomnade besökare ute på torget.
De stora oljemålningarna på utställning är målade i en annan tid. Innan sjukdomen och de begränsningar den medför.
Arnes utställning Mollstämd Dur hängde under 2021 vid konsthallen BoMo i Borlänge. Arne kallar väggen med de små akvarellerna för Coronaväggen då allt är målat under pandemin.
Arne målar fortfarande på heltid. Ibland serveras lunchen i form av nybakt bröd vid staffliet.
Arne målar i trädgården. Grön har alltid varit den färg som Arne finner mest spännande.
Nya verk färdigställs och sätts upp på väggarna. Ofta avspeglar väggen årstiden.
När vädret är kallt eller blött sitter Arne och målar i det gamla stallet som numera är atelje.
I Nyckelby utanför Borlänge bor konstnärsparet Arne Fredriksson och Göran Rydén. Både har ett långt liv av konstnärskap bakom sig. Gården där de bor minner om Sverige som bondesamhälle och ateljén ligger i det gamla stallet. Båda älskar växter och för Arne är dessutom den gröna färgen den han finner mest spännande. Arne har sedan flera år sjukdomen Parkinson och har numera svårt att måla de stora verk i olja som varit hans signum. I stället blir det kritor och akvarell då lusten till konsten inte bryr sig om sjukdomar. Under 2021 fick han möjlighet att genomföra en retrospektiv utställning där hans konstnärsliv visades upp. Göran har satt sitt eget konstnärskap på paus för att vara Arnes stöd och hans omsorger gör att de kan bo hemma, tillsammans ännu en tid. Denna önskan finns hos många men förutsättningarna är olika och det är inte alla förunnat att kunna stanna i hemmet och fortsätta, tillsammans, i den strävsamma vardag som både Arne och Göran älskar.

Nominerad: Hanna Franzén

Istället har Vilhelm med hjälp av träning byggt upp ryggmusklerna för att få en inre korsett. Idag är han elitgymnast och kroppen finns där för honom genom volter och piruetter.
Vilhelms skolios upptäcktes av skolhälsovården men ansågs så pass lindrig att man inte rekommenderades att gå vidare till ortoped. När han röntgades på grund av ryggont nästan två år senare upptäcktes det att skoliosen var betydligt kraftigare än det som uppmätts manuellt. Då var det för sent att sätta in en korsett som åtgärd för att stoppa vridningen eftersom att han i princip hade vuxit klart.
Malins ryggrad innan hennes år med korsett – Det var inte alltid roligt att gå med korsetten under hela högstadietiden, men jag är glad att jag stod ut och kämpade på. Idag, 21 år senare, lever jag som vanligt utan besvär av ryggen.
Malin fick sin diagnos när hon var ungefär 10 år gammal. I tidiga tonåren fick hon reda på att ryggraden var så pass sned att hon behövde korsett i princip dynget runt. 23 timmar om dygnet kramade en hård plastkorsett om hennes kropp. Den 24:e timmen fick hon ta en dusch och tvätta den.
Tillsammans med sin mamma tar Gustav sig igenom vardagen med sjukdomen. – Vi är fysiska i familjen, vi kramas mycket och säger att vi älskar varandra varje dag. Säger mamma Anna
Verken Gustav eller hans mamma har behövt bära korsett. För att motverka smärta ska Gustav börja styrketräna och bygga muskler som hjälper kroppen att stå emot värk.
Anna upptäckte sin skolios när hon och hennes mamma var i simhallen. Som mamma till sina egna barn har hon därför varit extra vaksam, då sjukdomen är ärftlig. För något år sedan upptäckte hon att hennes son Gustav har skolios, dock en lindrigare varnat.
I vår ska han opereras eftersom skoliosen har blivit så pass grav. Mamma Emelie och pappa Nikki tycker att det är skönt att deras son äntligen ska få hjälp.
I den här serien har jag porträtterat människor som lever med sjukdomen skolios. Caspian är 3 år gammal och bär korsett 24 timmar om dygnet för att kunna gå och fungera som andra barn. Redan från födseln upptäckte läkarna att hans ryggrad var sne.