Vardagslivsreportage inrikes 2024

VINNARE: Robert Eriksson/Jönköpings-Posten

Motivering:
Fotografen har kommit mycket nära; inte bara människorna som skildras i bild utan också ett stort samhällsproblem. Ljuset riktas mot samhällets skuggsida och berättelsen är varsamt frammejslad med stor respekt och värme för de avporträtterade. Samtidigt är bildserien brutal i sin råa rättframhet. Det är mörkt, men aldrig becksvart – för hoppet och längtan är ständigt närvarande.  

Cigaretterna är slut och de har inte råd att köpa nya. Därför delar Ann Hederstedt och grannen Peter Carlsson på lite tobak i Peters pipa som är gjord av en radioantenn och folie.
Anns kompisar på Kättilstorps kategoriboende beskriver henne som en ”mamma” på området som de alltid kan vända sig till när de behöver prata.
Peter lagar inte mat särskilt ofta. Köket används mer som ett förvaringsutrymme till de cyklar och mopeder han reparerar för att sedan sälja.
2017 tröttnade Ann på missbrukarlivet och sökte hjälp. Efter 18 månaders behandlingsvård blev hon drogfri. Hon undrar hur socialtjänsten tänkte när de placerade henne på kategoriboendet.
Anns pojkvän Jimmy Möller ligger i hängmattan och greppar en mikrofon. Den dagliga dosen av karaoke gör att de kan glömma allt det jobbiga för en stund.
Ann och Jimmy firar ett år som par och planerar ett liv tillsammans i en annan bostad än på kategoriboendet. Jimmy har varit missbrukare i 36 år, men under det senaste året lyckats bli drogfri.
Det ekonomiska läget för Ann är minst sagt kritiskt. Hon har inte ens pengar till en bussbiljett.
Ann berättar att det kommer personer utifrån som misshandlar och vill att de boende ska sälja droger åt dem.
Texten som är skriven med tusch på kylskåpsdörren beskriver känslan som de boende känner.
Drömmen är att flytta till ett hus på landet. Samtidigt finns det en oro för att bli ensam. ”Här finns det alltid någon man känner och som man kan prata med.”

NOMINERADE:

Anna Tärnhuvud/Tidningen Vi/Frilans

Linus Sundahl-Djerf/Svenska Dagbladet

Fredrik Huss hastar mellan ronderna.
En del patienter ser på Fredriks brännskador med uppskattning,
som en förberedelse. För andra blir hans utseende ett problem.
En man som på grund av bristande känsel i foten har fått skador efter att han torkade strumpan för hårt med en hårtork.
Soldaten Vitali från Ukraina. De 55-procentiga brännskadorna på huden har läkt, men lungorna behöver mer vård.
När ronderna är över frågar reportern hur han brukar göra med lunchen. Fredrik trycker ut en tredje kopp kaffe från maskinen.
En man har fått flytande stål på sin fot. En stor rektangel från hans lår skärs bort för flyttas till brännskadan i foten.
Till slut brer Fredrik två knäckebröd som han äter på sitt rum medan telefonen går varm.
Hud är fortfarande en bristvara i Sverige. Men det har blivit bättre sedan Brännskadecentrum byggt upp en bank.
Vitali från Ukraina kämpar med en gåstol fram och tillbaka i korridorerna för att återfå rörligheten i benen.
I en kyl står en mängd provrör där hud lagras i glykos. ”50 000 kvadratcentimeter kvar i lager”, konstaterar Fredrik.
Fredrik pratar in i sin diktafon mellan
patientmötena om hur läkningen går.
De som deltar i rehabiliteringsresan
till Sverige är läkare och sjukvårdare som den ukrainska försvarsmakten anser vara i akut behov av stöd och hjälp.
De första dagarna var det enbart kriget. Allt eftersom mjukas stämningen upp och skratten ekar över sjön.
”Jag har förlorat förmågan att känna. Det har varit hemskt. Tiden här har hjälpt mig att hitta tillbaka till en del av mina känslor.”
Västgöta nations manskör Korgossarna överraskar deltagarna med en konsert.
Roksolana Lesko signerar en av sina kollegors flagga. Det har blivit en tradition när man möter nya människor.
En overklighetskänsla infinner sig bland sjukvårdarna, när de för en kort stund får leka turister i centrala Uppsala.
I den medeltida kyrkan i gamla Uppsala bjuds sjukvårdarna på orgelkonsert.
De ukrainska sjukvårdarna bussas runt mellan olika möten, föredrag och aktiviteter under tiden i Sverige.
“Det känns tungt mentalt. Mitt psyke är dåligt. Jag har evakuerat många, men det är samtidigt så många som har dött i mina
armar.”
Repower som arrangerar sjukvårdarnas rehabiliteringsresor till Sverige är en av få NGO-aktörer som fått rätten att ta soldater
från fronten till ett annat land.
Skratten ekar ut över sjön från den vedeldade bastun.
Cirka 30 000 ukrainska läkare och sjukvårdare tjänstgör i striderna i Ukraina. Deras bakgrund skiftar.